Försiktig svenskhet och tandlös tiger

Tänk ungdomsuppror och många av oss för tankarna till Paris, Rosengård eller nu se­nast Köpenhamn. Enligt medierna har det brunnit i alla dessa städer, men skildringen av upploppen har tett sig olika beroende på i vilket land nyheten har publicerats.

I den här veckans ”Weekend-upplaga” av den danska tidningen Berlingske Tiderna står det att läsa om hur olika danska och svenska medier förhåller sig till ungdoms­våld. I danska medier håller man inte tillbaka utan skriver om bråken på en nationell nivå och nämner, gång efter en annan, att det är ”andragenerationens invandrare” som står bakom oroligheterna. När det var uppror i Rosengård i Malmö var svenska medier mer försiktiga. Det mest väsentliga var inte att det var ungdomar med invandrarbak­grund det rörde sig om och hela händelsen fick inte så mycket uppmärksamhet natio­nellt. Det står att läsa i artikeln att ”i Sverige har vi en lång tradition av att nedtona oroligheter och undgå provokation”. Det här ska jag fundera på framöver när jag be­ger mig in i mediebruset. Det är alltid lättare att ta ställning i frågan när man sätter ett medieklimat i relation till ett annat. I mitt fall Sverige v/s Danmark.

Enligt de svenska publicistreglerna ska man som journalist vara försiktig med att publicera namn och även etniskt tillhörighet. Danmark har en annan integrationspolitik än vad Sverige har och det återspeglas i media. Jag reagerar många gånger på att det är vanligt i danska medier att publicera en persons etniska tillhörighet, ofta i ett nega­tivt samman­hang. När det gäller ungdomsupproren i Köpenhamn var det inte enbart i negativ bemärkelse som me­dierna skrev att det var ”andragenerationens invandrare” som låg bakom oroligheterna. Medierna förde upp ett djupt rotat samhällsproblem till ytan och skapade debatt. Många invandrarungdomar i dagens Danmark känner sig utanför samhället och diskriminerade av polisen. Media nöjde sig alltså med att nämna vilka som låg bakom upploppen utan gick vidare och grävde i orsaker. Det har skapat en debatt som förhoppningsvis kan vara ett steg i riktningen mot ökad integra­tion.

När det gäller namnpublicering eller publicering av en persons etniska tillhörighet an­ser jag att publicistreglerna ska utgöra grunden, sedan får situation, sans och vett av­göra vad en journalist väljer att publicera. Ett reportage som inte gick hem hos PO publicerades i tidningen Meto och handlade om barn och integration (http://www.po.se/Article.jsp?article=16940&avd=arenden_beslut). Jag tycker att fal­let är intressant för jag tror inte att journalisten hade för avsikt att späda på stereotypa fördomar eller peka ut speciella barn, utan jag tror att journalisten ville belysa ett samhällsproblem. Det ska tas extra hänsyn till barn och ändamålet helgar inte alltid medlen. I det här fallet tycker jag att JOs beslut är riktigt. Det verkar vara ett intres­sant jobb som JO har och för all del viktigt, även om besluten ibland kan verka aningen tandlösa.