Ger journalistik medicin också biverkningar?

För dryga två år sedan gick jag en rundvandring på NWT i Karlstad. En sak minns jag speciellt väl från studiebesöket. Chefredaktörens syn på PR. Han berättade att han fick hundratals pressmeddelanden varje vecka. Den största delen av dem såg han som ren reklam och sådan gick raka vägen till papperskorgen. Han såg inte PR som en del av journalistiken. Jag undrar om han hade sagt samma sak idag? Två år senare.

Nick Da­vies är från Storbritannien och jag tror att hans oro hade varit minde stark om han hade varit journalist av svensk börd. Kanske skulle han benämna journalistiken som sjuk, om än inte så svår? PR har en annan utbreddhet och större inflytande i både Stor­britannien och USA än vad den har i Sverige, men vi närmar oss dem.

En journalist på Metro gav mig vid ett intervjutillfälle inblick i hennes arbetssituation. Hon suktade efter mer reportageskrivande och fler egna nyheter och suckade över att hon ofta arbetade med återvinningsjournalistik. Just gratistidningar är ett tydligt ex­empel på kort, snabb journalistik där nyheter återanvänds. Det som däremot är positivt med gratistidningar, förutom att de är gratis, är att många som i vanliga fall inte skulle ha läst en tidning faktisk läser en.

Det finns en möjlighet att även jag skulle betrakta journalistiken som svår sjuk om jag hade fått ta del av den brittiska pressen dagligen. Nu relaterar jag närmast till dansk och svensk press och med det som utgångspunkt ser jag journalistiken i snabb ut­veckling, med en hel del problem, man inte svårt sjuk. Det som är lurigt i min bedöm­ning är mitt selektiva seende. Jag avstår gärna från sådant som jag betraktar som dålig journalistik och det kan göra min bild aningen skev.

Uttrycket ”guilty pleasure” är en förklaring till den stora interaktivitet som finns kring skvaller- och kändisjournalistik. Olika webmedier får stor interaktivitet på nyhe­ter som rör glamour och kändisskap. Efterfrågan och tillgång är tätt sammanlänkade så därför får sådana nyheter utrymme. Fler besökar. Större annonsintäckter. Jag tror att många läsare ser sådana nyheter som tidsfördriv. De vet att de inte blir klokare av dem, men det ger i alla fall ett så kallat ”guilty pleasure”. Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Utbudet är så stort så att i ena stunden kan man läsa om en Britney-skandal och bara ett klick bort så kan man ta del av krisen i Darfur. Detta är bisarra kontraster men jag tror att många läsare, speciellt på webben, tilltalas av det vida utbudet.

Lösningar på problem kan ofta vara ganska enkla att finna. Om de är genomförbara eller ej är det luriga och kluriga. Nick Davies idé om ”varudeklaration” är intressant, men inte ens han själv trodde på den i praktiken. Jag tror att presstöd är viktigt och bevarande av Publik Service. Heja Publik Service! En annan viktig medicin till lite sjuk journalistik är tid. Å andra sidan är tid pengar och därför kan den medicinen ge många biverkningar.

Berglund botar sjuk journalistik!?

På ett radioinslag häromveckan hörde jag en intervju där en djup oro för journalisti­ken vädrades. ”Journalistiken är inte död men den är svårt sjuk”, sa den brittiska un­dersö­kande journalisten Nick Davies och syftade då framför allt på brittisk kvalitets­journa­listik. Han är oroad till den grad att han har skrivit en hel bok om ämnet, ”Flat Earth News”, och Davies hävdar bestämt att journalister över lag har ges lite tid till sitt arbete. Journalister idag pro­ducerar tre gånger mer än för 20 år sedan. Det höga tempot fläckar ner även god jour­nalistik. En av Davies lösningar på problemet är att alla tidningars förstasida ska ha en varudeklaration, precis som livsmedel, där det står hur mycket som är egen­produ­cerat, hur mycket som är producerat av pr-byråer och så vidare. Intressant tanke som Nick Davies själv tror är orimlig att genomföra.

Christer Berglunds bok, ”I dödens väntrum”, är en motpol till den korta och snabba journalistik vi möter dagligen. Den vars hälsa Nick Davies är orolig för. Historierna som Berglund skildrar i sin bok skiljer sig åt men gemensamt för dem alla är närheten och närvaron som finns i texterna. Han skrapar inte bara på ytan utan letar sig in i nya, oväntade vinklar och vrår. Det här var mitt första möte med Christer Berglund. Vad som är Berglunds recept på god journalistik kan jag bara spekulera i men jag har mina funderingar. Han har uppenbarligen en förmåga att nå fram till människor. Olika människor. Förtroendet som Berglund har byggt upp med människorna som han skri­ver om gör avtryck i texterna. Jag tror att det är omöjligt att komma så nära utan ett starkt förtroende som grund. Hans repor­tage har verkligen en vidd när det gäller män­niskotyper med allt från narkotikabero­ende invandrare och bråkig skinnskalle till porrkung och mediedrottning.

Som läsare kastas jag förutsättningslöst in i berättelserna. Reportagen skulle kunna platsa i en tidning, troligtvis i nedkortad form, men nu får man smält texten i lugnare tempo. Det är inga bilder, inga stora rubriker, inga annonser och ingen frukost som ska ätas medan man läser. Jag gillar verkligen journalistik i den här formen. Det är en helt egen genre inom jour­nalistiken och aktualitetskravet är inte av lika stor vikt som för nyhetsjournalistik. Jag ser ingen anledning till att sanning – och etikkraven ska vara lägre i den här journalis­tikformen. Etiska övertramp begås inte sällan för att sälja lösnummer och sanningen förvrids emellanåt när tiden är för knapp för ordentligt källkritik och research. Visst kan etik och sanning vara vacklande även när det gäller journalistisk litteratur, som jag föredrar att kalla det men jag tycker att förutsättning­arna för att undvika snedsteg och övertramp är mer gynnsamma. Kanske är också lä­sarna mer kräsna. För min egen del ställer jag högre krav på kvalitet och sanningshalt på en hel bok som jag ägnar flera timmar åt, jämfört med exempelvis en tidningsarti­kel där jag troligtvis också snabbt kan jämföra innehållet med andra medier. Och det gör jag vid minsta tvivel.

Människan i fokus. Det låter nästan som en klyschig slogan men jag tycker orden be­skriver den linje som löper igenom hela reportageboken. I alla reportagen är det män­niskan som ges utrymme. Det är personen bakom morden, personen bakom mediekar­riären, personen bakom den grävande journalistiken, personen bakom porrimperiet, personen bakom den dödliga sjukdomen och så vidare. Boken innehåller reportage som verkligen tar upp olika ämnen men ändå känns det som en bok bestående av olika kapitel. Jag tror att det är för att Berglund lyckas gå bakom karriär, brott eller vad det nu må vara och finna människan. Resultatet blir mycket kött och blod. Det låter för­stås enklare än vad det. Det är en konst att få en text enkel. Det är en konst att skriva som Christer Berglund.