Tänk ungdomsuppror och många av oss för tankarna till Paris, Rosengård eller nu senast Köpenhamn. Enligt medierna har det brunnit i alla dessa städer, men skildringen av upploppen har tett sig olika beroende på i vilket land nyheten har publicerats.
I den här veckans ”Weekend-upplaga” av den danska tidningen Berlingske Tiderna står det att läsa om hur olika danska och svenska medier förhåller sig till ungdomsvåld. I danska medier håller man inte tillbaka utan skriver om bråken på en nationell nivå och nämner, gång efter en annan, att det är ”andragenerationens invandrare” som står bakom oroligheterna. När det var uppror i Rosengård i Malmö var svenska medier mer försiktiga. Det mest väsentliga var inte att det var ungdomar med invandrarbakgrund det rörde sig om och hela händelsen fick inte så mycket uppmärksamhet nationellt. Det står att läsa i artikeln att ”i Sverige har vi en lång tradition av att nedtona oroligheter och undgå provokation”. Det här ska jag fundera på framöver när jag beger mig in i mediebruset. Det är alltid lättare att ta ställning i frågan när man sätter ett medieklimat i relation till ett annat. I mitt fall Sverige v/s Danmark. Enligt de svenska publicistreglerna ska man som journalist vara försiktig med att publicera namn och även etniskt tillhörighet. Danmark har en annan integrationspolitik än vad Sverige har och det återspeglas i media. Jag reagerar många gånger på att det är vanligt i danska medier att publicera en persons etniska tillhörighet, ofta i ett negativt sammanhang. När det gäller ungdomsupproren i Köpenhamn var det inte enbart i negativ bemärkelse som medierna skrev att det var ”andragenerationens invandrare” som låg bakom oroligheterna. Medierna förde upp ett djupt rotat samhällsproblem till ytan och skapade debatt. Många invandrarungdomar i dagens Danmark känner sig utanför samhället och diskriminerade av polisen. Media nöjde sig alltså med att nämna vilka som låg bakom upploppen utan gick vidare och grävde i orsaker. Det har skapat en debatt som förhoppningsvis kan vara ett steg i riktningen mot ökad integration.
När det gäller namnpublicering eller publicering av en persons etniska tillhörighet anser jag att publicistreglerna ska utgöra grunden, sedan får situation, sans och vett avgöra vad en journalist väljer att publicera. Ett reportage som inte gick hem hos PO publicerades i tidningen Meto och handlade om barn och integration (http://www.po.se/Article.jsp?article=16940&avd=arenden_beslut). Jag tycker att fallet är intressant för jag tror inte att journalisten hade för avsikt att späda på stereotypa fördomar eller peka ut speciella barn, utan jag tror att journalisten ville belysa ett samhällsproblem. Det ska tas extra hänsyn till barn och ändamålet helgar inte alltid medlen. I det här fallet tycker jag att JOs beslut är riktigt. Det verkar vara ett intressant jobb som JO har och för all del viktigt, även om besluten ibland kan verka aningen tandlösa.
1 kommentar:
Kommentarer till Lovisa Bengtsson
Intressant blogginlägg som du har skrivit där du gör en jämförelse mellan svensk och dansk press. Du skriver att dansk press oftare skriver ut etnisk tillhörighet än svensk press. Och då får vi väl anse att svensk press är något bättre än dansk press.
Vad jag tänker på när det gäller etnisk tillhörighet är om personen egentligen är dansk medborgare eller inte. För ofta framgår inte detta i nyhetsartiklarna. Det kan ju faktiskt vara så att t.ex. irakiern numera är dansk medborgare. Hur länge ska hans etniska ursprung göra sig gällande? Kommer han någonsin att beskrivas som dansk? Man undrar faktiskt.
Jag har i studiesyfte analyserat, och många andra forskare också, hur medierna gör åtskillnad gällande för diskriminering av olika slag inom nyhetsjournalistiken. Och det visar sig att medierna faktiskt har problem med detta enligt många undersökningar. Som ett sätt att lösa detta stereotypiserar medierna ofta minoriteter av olika slag. När får exempelvis en utlänning yttra sig? Framförallt när det gäller brott och integration, verkar det som. Och även inom nyhetsjournalistiken förekommer självklart också diskriminering av t.ex. etnisk tillhörighet. Medierna speglar samhället. Och i samhället förekommer rasism. Så enkelt är det.
Men i Sverige har vi faktiskt en annan lagstiftning, lagen om hets mot folkgrupp, som gör att inte vad som helst får tryckas. Och det är väl tur.
Du skriver att PO är tandlös. Jag håller med dig att det verkar vara så. Men har du tänkt på att PO/ PO/PON egentligen ska spela modifieras fortlöpande. Den senaste revideringen är gjord för över18 år sedan. Och nog har väl mycket hänt inom medierna på 18 år. En ny revidering behövs framförallt, anser jag. Vi behöver göra PO mer känt för människor och förändra straffskalan inom denna. Idag består straffet i att publicera nämndens kritik och i att betala en avgift på mellan 10 000- 25 000 kronor. Inte många tidningar som blir avskräckta av det straffet och den nätta summan?
/Camilla Petersson
Skicka en kommentar