Berglund botar sjuk journalistik!?

På ett radioinslag häromveckan hörde jag en intervju där en djup oro för journalisti­ken vädrades. ”Journalistiken är inte död men den är svårt sjuk”, sa den brittiska un­dersö­kande journalisten Nick Davies och syftade då framför allt på brittisk kvalitets­journa­listik. Han är oroad till den grad att han har skrivit en hel bok om ämnet, ”Flat Earth News”, och Davies hävdar bestämt att journalister över lag har ges lite tid till sitt arbete. Journalister idag pro­ducerar tre gånger mer än för 20 år sedan. Det höga tempot fläckar ner även god jour­nalistik. En av Davies lösningar på problemet är att alla tidningars förstasida ska ha en varudeklaration, precis som livsmedel, där det står hur mycket som är egen­produ­cerat, hur mycket som är producerat av pr-byråer och så vidare. Intressant tanke som Nick Davies själv tror är orimlig att genomföra.

Christer Berglunds bok, ”I dödens väntrum”, är en motpol till den korta och snabba journalistik vi möter dagligen. Den vars hälsa Nick Davies är orolig för. Historierna som Berglund skildrar i sin bok skiljer sig åt men gemensamt för dem alla är närheten och närvaron som finns i texterna. Han skrapar inte bara på ytan utan letar sig in i nya, oväntade vinklar och vrår. Det här var mitt första möte med Christer Berglund. Vad som är Berglunds recept på god journalistik kan jag bara spekulera i men jag har mina funderingar. Han har uppenbarligen en förmåga att nå fram till människor. Olika människor. Förtroendet som Berglund har byggt upp med människorna som han skri­ver om gör avtryck i texterna. Jag tror att det är omöjligt att komma så nära utan ett starkt förtroende som grund. Hans repor­tage har verkligen en vidd när det gäller män­niskotyper med allt från narkotikabero­ende invandrare och bråkig skinnskalle till porrkung och mediedrottning.

Som läsare kastas jag förutsättningslöst in i berättelserna. Reportagen skulle kunna platsa i en tidning, troligtvis i nedkortad form, men nu får man smält texten i lugnare tempo. Det är inga bilder, inga stora rubriker, inga annonser och ingen frukost som ska ätas medan man läser. Jag gillar verkligen journalistik i den här formen. Det är en helt egen genre inom jour­nalistiken och aktualitetskravet är inte av lika stor vikt som för nyhetsjournalistik. Jag ser ingen anledning till att sanning – och etikkraven ska vara lägre i den här journalis­tikformen. Etiska övertramp begås inte sällan för att sälja lösnummer och sanningen förvrids emellanåt när tiden är för knapp för ordentligt källkritik och research. Visst kan etik och sanning vara vacklande även när det gäller journalistisk litteratur, som jag föredrar att kalla det men jag tycker att förutsättning­arna för att undvika snedsteg och övertramp är mer gynnsamma. Kanske är också lä­sarna mer kräsna. För min egen del ställer jag högre krav på kvalitet och sanningshalt på en hel bok som jag ägnar flera timmar åt, jämfört med exempelvis en tidningsarti­kel där jag troligtvis också snabbt kan jämföra innehållet med andra medier. Och det gör jag vid minsta tvivel.

Människan i fokus. Det låter nästan som en klyschig slogan men jag tycker orden be­skriver den linje som löper igenom hela reportageboken. I alla reportagen är det män­niskan som ges utrymme. Det är personen bakom morden, personen bakom mediekar­riären, personen bakom den grävande journalistiken, personen bakom porrimperiet, personen bakom den dödliga sjukdomen och så vidare. Boken innehåller reportage som verkligen tar upp olika ämnen men ändå känns det som en bok bestående av olika kapitel. Jag tror att det är för att Berglund lyckas gå bakom karriär, brott eller vad det nu må vara och finna människan. Resultatet blir mycket kött och blod. Det låter för­stås enklare än vad det. Det är en konst att få en text enkel. Det är en konst att skriva som Christer Berglund.