Nationella medier, globala hot

Vid sidan av studierna har jag ett extrajobb. Förra veckan arbetade jag tillsammans med en jämnårig tjej från Pakistan som sedan ett par år tillbaka är bosatt i Danmark. Hon hade nyss förlorat sin 21-åriga lillasyster. Systern bodde kvar i Pakistan och ar­betade som journalist. Tydligen en mycket duktig sådan. För två veckor sedan blev hon skjuten till döds mitt på öppen gata. Troligtvis för att hennes arbete inte uppskat­tades av alla. Trots att många journalister vet att deras arbete är förenat med livsfara tillämpar de ändå de journalistiska grundprinciperna och viker sig inte för maktha­vare, faror eller hot. Situationen är som vi vet inte sådan här i Sverige men problema­tiken borde uppmärksammas världen över. Det är därför FN har infört Pressfrihetens dag (World Press Freedom Day) den 3 maj som en påmin­nelse om värdet av yttrande- och pressfrihet och att dessa rättigheter saknas på många håll i världen. Den här dagen uppmärksammas väldigt blygsamt i Sverige och det är synd och skam, tycker jag.

Hot kan vara uppenbara och riktade mot enskilda personer men ser man på hot mot journalistiken som fenomen i vårt samhälle är de av annan karaktär. Tidspress är en form av hot och kommersiella intressen kan också göra journalistiken sjuk, som Nick Davies uttrycker det. Hot och problem ser också olika för olika medier. För tv utgör webben både möjlighet men också ett problem när många överger traditionellt tv-tittande för online-sändningar som i dagsläget inte ger lika stora annonsintäkter. När gratistidningar började florera på marknaden fick betaltidningar nya konkurrenter på marknaden att spela med. Förmodligen både utvecklande, utmanande och hotfullt. Nya medier tvingar traditionella sådana till utveckling.

Journalistikens grundprincip att vara en röst för folket, att granska makthavare och även att granska granskarna riskerar att rubbas om särintres­sen tas tillvara. Lojaliteten måste först och främst vara mot medborgarna, som Kovach och Rosenstiel skriver. De vill framför allt understryka detta eftersom konkurrensen inom media är stor och pengar en drivkraft som inte alltid rimmar väl med god jour­nalistik. När en liknande diskussion förs i Sverige kommer ofta Public Service roll in i bilden. Public Service i USA är inte statligt styrd och väldigt liten i jämförelse med alla kommersiella jättar som är ledande på den amerikanska marknaden.

I Sverige tar vi demokratin för given. I boken The Elements of Journalism, skildras exempel från Polen där demokrati inte är lika självklar och pa­ralleller med mediers roll för demokratiseringsprocessen därmed tydligare. När jag gjorde en fältstudie om mediers roll för demokratiseringsprocessen i Zambia fick jag samma resultat. Precis som många andra afrikanska länder är demokratin vacklande i Zambia även om den existe­rar på papper. Korruption och statligt ägda medier sätter käppar i hjulet för de­mokratiseringen. De få fria medierna som existerade och som jag var i kon­takt med var alla övertygade om att deras arbeta var oerhört viktigt för att stabilisera demokratin. Det här sa en journalist på den kommersiella, zambiska radiostationen Hot FM:

”The story is not about the journalist. We can’t manufacture stories in our office, we have to go out and interact with the people. We have to be the people’s newsroom.”

Det är precis det här som både Gunnar Nygren och Nick Davies inne på. Kovach och Rosenstiel är även de eniga om problematiken. De skriver om tid som en lyxvara som journalister har mindre och mindre av och det leder till mer återvinning av nyheter. Medieklimatet skiljer sig mellan Sverige, Zambia, Storbritannien och USA i olika grad men många av hoten och problemen är fundamentalt lika. Det är ju också så det ska vara. Oavsett samhällsstruktur ska journalistiken sträva efter samma mål och ge folket sann information. Offentlighetsprincipen är en av byggstenarna i en de­mokrati och underlättar journalisters informationssökande. Zambia är en demokrati som än idag kämpar för att offentlighetsprincipen ska bli en grundlag. Idag arbetar journalisterna i motvind och Zambia Media Woman Association beskriver problema­tiken så här:

”The journalist don´t have the information they require. At this level today the jour­nalists have to guess”.

Ännu ett skäl att uppmärksamma den 3 maj lite extra.

Ger journalistik medicin också biverkningar?

För dryga två år sedan gick jag en rundvandring på NWT i Karlstad. En sak minns jag speciellt väl från studiebesöket. Chefredaktörens syn på PR. Han berättade att han fick hundratals pressmeddelanden varje vecka. Den största delen av dem såg han som ren reklam och sådan gick raka vägen till papperskorgen. Han såg inte PR som en del av journalistiken. Jag undrar om han hade sagt samma sak idag? Två år senare.

Nick Da­vies är från Storbritannien och jag tror att hans oro hade varit minde stark om han hade varit journalist av svensk börd. Kanske skulle han benämna journalistiken som sjuk, om än inte så svår? PR har en annan utbreddhet och större inflytande i både Stor­britannien och USA än vad den har i Sverige, men vi närmar oss dem.

En journalist på Metro gav mig vid ett intervjutillfälle inblick i hennes arbetssituation. Hon suktade efter mer reportageskrivande och fler egna nyheter och suckade över att hon ofta arbetade med återvinningsjournalistik. Just gratistidningar är ett tydligt ex­empel på kort, snabb journalistik där nyheter återanvänds. Det som däremot är positivt med gratistidningar, förutom att de är gratis, är att många som i vanliga fall inte skulle ha läst en tidning faktisk läser en.

Det finns en möjlighet att även jag skulle betrakta journalistiken som svår sjuk om jag hade fått ta del av den brittiska pressen dagligen. Nu relaterar jag närmast till dansk och svensk press och med det som utgångspunkt ser jag journalistiken i snabb ut­veckling, med en hel del problem, man inte svårt sjuk. Det som är lurigt i min bedöm­ning är mitt selektiva seende. Jag avstår gärna från sådant som jag betraktar som dålig journalistik och det kan göra min bild aningen skev.

Uttrycket ”guilty pleasure” är en förklaring till den stora interaktivitet som finns kring skvaller- och kändisjournalistik. Olika webmedier får stor interaktivitet på nyhe­ter som rör glamour och kändisskap. Efterfrågan och tillgång är tätt sammanlänkade så därför får sådana nyheter utrymme. Fler besökar. Större annonsintäckter. Jag tror att många läsare ser sådana nyheter som tidsfördriv. De vet att de inte blir klokare av dem, men det ger i alla fall ett så kallat ”guilty pleasure”. Det ena behöver inte heller utesluta det andra. Utbudet är så stort så att i ena stunden kan man läsa om en Britney-skandal och bara ett klick bort så kan man ta del av krisen i Darfur. Detta är bisarra kontraster men jag tror att många läsare, speciellt på webben, tilltalas av det vida utbudet.

Lösningar på problem kan ofta vara ganska enkla att finna. Om de är genomförbara eller ej är det luriga och kluriga. Nick Davies idé om ”varudeklaration” är intressant, men inte ens han själv trodde på den i praktiken. Jag tror att presstöd är viktigt och bevarande av Publik Service. Heja Publik Service! En annan viktig medicin till lite sjuk journalistik är tid. Å andra sidan är tid pengar och därför kan den medicinen ge många biverkningar.

Berglund botar sjuk journalistik!?

På ett radioinslag häromveckan hörde jag en intervju där en djup oro för journalisti­ken vädrades. ”Journalistiken är inte död men den är svårt sjuk”, sa den brittiska un­dersö­kande journalisten Nick Davies och syftade då framför allt på brittisk kvalitets­journa­listik. Han är oroad till den grad att han har skrivit en hel bok om ämnet, ”Flat Earth News”, och Davies hävdar bestämt att journalister över lag har ges lite tid till sitt arbete. Journalister idag pro­ducerar tre gånger mer än för 20 år sedan. Det höga tempot fläckar ner även god jour­nalistik. En av Davies lösningar på problemet är att alla tidningars förstasida ska ha en varudeklaration, precis som livsmedel, där det står hur mycket som är egen­produ­cerat, hur mycket som är producerat av pr-byråer och så vidare. Intressant tanke som Nick Davies själv tror är orimlig att genomföra.

Christer Berglunds bok, ”I dödens väntrum”, är en motpol till den korta och snabba journalistik vi möter dagligen. Den vars hälsa Nick Davies är orolig för. Historierna som Berglund skildrar i sin bok skiljer sig åt men gemensamt för dem alla är närheten och närvaron som finns i texterna. Han skrapar inte bara på ytan utan letar sig in i nya, oväntade vinklar och vrår. Det här var mitt första möte med Christer Berglund. Vad som är Berglunds recept på god journalistik kan jag bara spekulera i men jag har mina funderingar. Han har uppenbarligen en förmåga att nå fram till människor. Olika människor. Förtroendet som Berglund har byggt upp med människorna som han skri­ver om gör avtryck i texterna. Jag tror att det är omöjligt att komma så nära utan ett starkt förtroende som grund. Hans repor­tage har verkligen en vidd när det gäller män­niskotyper med allt från narkotikabero­ende invandrare och bråkig skinnskalle till porrkung och mediedrottning.

Som läsare kastas jag förutsättningslöst in i berättelserna. Reportagen skulle kunna platsa i en tidning, troligtvis i nedkortad form, men nu får man smält texten i lugnare tempo. Det är inga bilder, inga stora rubriker, inga annonser och ingen frukost som ska ätas medan man läser. Jag gillar verkligen journalistik i den här formen. Det är en helt egen genre inom jour­nalistiken och aktualitetskravet är inte av lika stor vikt som för nyhetsjournalistik. Jag ser ingen anledning till att sanning – och etikkraven ska vara lägre i den här journalis­tikformen. Etiska övertramp begås inte sällan för att sälja lösnummer och sanningen förvrids emellanåt när tiden är för knapp för ordentligt källkritik och research. Visst kan etik och sanning vara vacklande även när det gäller journalistisk litteratur, som jag föredrar att kalla det men jag tycker att förutsättning­arna för att undvika snedsteg och övertramp är mer gynnsamma. Kanske är också lä­sarna mer kräsna. För min egen del ställer jag högre krav på kvalitet och sanningshalt på en hel bok som jag ägnar flera timmar åt, jämfört med exempelvis en tidningsarti­kel där jag troligtvis också snabbt kan jämföra innehållet med andra medier. Och det gör jag vid minsta tvivel.

Människan i fokus. Det låter nästan som en klyschig slogan men jag tycker orden be­skriver den linje som löper igenom hela reportageboken. I alla reportagen är det män­niskan som ges utrymme. Det är personen bakom morden, personen bakom mediekar­riären, personen bakom den grävande journalistiken, personen bakom porrimperiet, personen bakom den dödliga sjukdomen och så vidare. Boken innehåller reportage som verkligen tar upp olika ämnen men ändå känns det som en bok bestående av olika kapitel. Jag tror att det är för att Berglund lyckas gå bakom karriär, brott eller vad det nu må vara och finna människan. Resultatet blir mycket kött och blod. Det låter för­stås enklare än vad det. Det är en konst att få en text enkel. Det är en konst att skriva som Christer Berglund.

Försiktig svenskhet och tandlös tiger

Tänk ungdomsuppror och många av oss för tankarna till Paris, Rosengård eller nu se­nast Köpenhamn. Enligt medierna har det brunnit i alla dessa städer, men skildringen av upploppen har tett sig olika beroende på i vilket land nyheten har publicerats.

I den här veckans ”Weekend-upplaga” av den danska tidningen Berlingske Tiderna står det att läsa om hur olika danska och svenska medier förhåller sig till ungdoms­våld. I danska medier håller man inte tillbaka utan skriver om bråken på en nationell nivå och nämner, gång efter en annan, att det är ”andragenerationens invandrare” som står bakom oroligheterna. När det var uppror i Rosengård i Malmö var svenska medier mer försiktiga. Det mest väsentliga var inte att det var ungdomar med invandrarbak­grund det rörde sig om och hela händelsen fick inte så mycket uppmärksamhet natio­nellt. Det står att läsa i artikeln att ”i Sverige har vi en lång tradition av att nedtona oroligheter och undgå provokation”. Det här ska jag fundera på framöver när jag be­ger mig in i mediebruset. Det är alltid lättare att ta ställning i frågan när man sätter ett medieklimat i relation till ett annat. I mitt fall Sverige v/s Danmark.

Enligt de svenska publicistreglerna ska man som journalist vara försiktig med att publicera namn och även etniskt tillhörighet. Danmark har en annan integrationspolitik än vad Sverige har och det återspeglas i media. Jag reagerar många gånger på att det är vanligt i danska medier att publicera en persons etniska tillhörighet, ofta i ett nega­tivt samman­hang. När det gäller ungdomsupproren i Köpenhamn var det inte enbart i negativ bemärkelse som me­dierna skrev att det var ”andragenerationens invandrare” som låg bakom oroligheterna. Medierna förde upp ett djupt rotat samhällsproblem till ytan och skapade debatt. Många invandrarungdomar i dagens Danmark känner sig utanför samhället och diskriminerade av polisen. Media nöjde sig alltså med att nämna vilka som låg bakom upploppen utan gick vidare och grävde i orsaker. Det har skapat en debatt som förhoppningsvis kan vara ett steg i riktningen mot ökad integra­tion.

När det gäller namnpublicering eller publicering av en persons etniska tillhörighet an­ser jag att publicistreglerna ska utgöra grunden, sedan får situation, sans och vett av­göra vad en journalist väljer att publicera. Ett reportage som inte gick hem hos PO publicerades i tidningen Meto och handlade om barn och integration (http://www.po.se/Article.jsp?article=16940&avd=arenden_beslut). Jag tycker att fal­let är intressant för jag tror inte att journalisten hade för avsikt att späda på stereotypa fördomar eller peka ut speciella barn, utan jag tror att journalisten ville belysa ett samhällsproblem. Det ska tas extra hänsyn till barn och ändamålet helgar inte alltid medlen. I det här fallet tycker jag att JOs beslut är riktigt. Det verkar vara ett intres­sant jobb som JO har och för all del viktigt, även om besluten ibland kan verka aningen tandlösa.

Danskarna har gjort det igen

Danmark är ett litet land. Väldigt litet till och med. Hösten 2005 var det lilla landet i fokus för världsnyheterna på grund av karikatyrer. Ett litet land i nord plus karikatyrbilder låter inte som det givna receptet på en världsnyhet men så var fallet. Jyllands-Posten publicerade karikatyrer av profeten Mohammed och vad det gav för följder behöver knappast nämnas.

Nu har nyheten blossat upp igen, om än i en ny skepnad. Tidigare i veckan greps tre män misstänkta för att ha planerat ett mord på konstnären Kurt Westergaard, som målade Mohammedkarikatyrerna. Det finns många kriterier som behövs uppfyllas för att en nyhet ska bli just en nyhet. Har redan händelsen varit en nyhet har den lättare att ta sig över tröskeln igen. Ett väldigt tydligt exempel på det här är mediebevakningen av tsunamin i Thailand. Närhetsprincipen är också en faktor som spelar in såväl här i Danmark där jag bor som i geografiskt och kulturellt närliggande länder. Innehåller en nyhet någon form av konflikt är den också tacksam att publicera. Konflikten vi talar om här rör sig mellan yttrandefrihet och konstnärlig frihet kontra respekt mot andra kulturer och religioner.

När vi ändå befinner oss i Danmark så kan vi stanna här lite, rent nyhetsmässigt alltså. I går kväll (läs onsdag) var det bråk runt om i Köpenhamn. Även det här är en nyhet som jag tror lättare får uppmärksamhet bland annat i svenska medier på grund av att det redan har skrivits och debatterats mycket om demonstrationer och bråk i Köpenhamn som ofta har varit relaterade till stängningen av Ungdomshuset. Hela karusellen kring Ungdomshuset är ett tydligt exempel på hur medier utgjort en länk mellan ungdomar och politiker. Bråken var utspridda i hela Köpenhamn men det var ändå stadsdelen Nørrebro som främst blev nämnt i samband med upploppen. Min subjektiva uppfattning som Köpenhamnbo är att den mediala bilden av Nørrebro är målad i mörkare färger än vad många av stadens invånare skulle ha valt. Med andra ord: Nørrebro är mer än stenkastning och bilar som sätts i brand.